torsdag 5 november 2009

Tomt. Det känns tomt.

Och så är hon borta. Sitter på flyget på väg hem. Och jag är kvar här. Med nedbitna naglar, en ljummen kopp te och en lightångest över för mycket äten choklad. En känsla av tomhet. Luften gick liksom ur mej. Tomt. Å så fint vi har haft det de senaste dagarna. Nog för att jag tycker om att vara ensam, gå runt och pyssla med saker och bara tänka. Jag gillar att vara ensam. Men, att vara två är nog ändå snäppet bättre. Tillsammans är man mindre ensam. Att ha någon att dela alla små stunder med. Skratta åt klantigheter, kommentera gator och hus och fina grindar, klaga över svaga kaffen och trötta fötter. Någon att prata med på väg till metron eller på kvällen då man ska somna.
Ensemble c'est tout.

Bisous,
Mirjam

4 kommentarer:

Miriam Parkman sa...

Åhhh ja jag håller med!!
Har precis kommit hem till Gubbis nu, i samma spöregn som jag åkte ifrån.
Det känns förstås, som alltid, lite skönt att vara hemma, men jag saknar dig redan också!
Ja, tomt. Tråkigt.
Men det har varit en underbar vecka!
Det får vi tänka på istället, ma chérie.
Stor kram

K sa...

så sött! Jag vet hur det känns, min vän åkte ifrån mig och Paris i onsdags. Ensemble c'est tout!

Sofia sa...

Vackert skrivet och så sant.

Far away sa...

Passande sångtext?
...and then for the times when we're apart. Well, then close your eyes and know. These words are coming from my heart, and then if you can remember:
Keep smiling, keep shining. Knowing you can always count on me, for sure, thats what friends are for.