Mmm... Montmartre.

Mina upptäcktsfärder i världens kanske mest romantiska stad fortsätter. Tidigt tidigt imorse masade jag mej upp och tog tåget till Place de l'Opéra. Jag strosade längs Boulevard Haussmann. Beundrade fina hattar i små stånd längs gatan. Gick in på Printemps. Men kära någon vad jag kände mej malplacerad där. Jag kunde inte hjälpa det. Jag försökte verkligen njuta av alla fina kläder och väskor och smycken. Chanel. Dior. Gucci. Burberry. Dolce & Gabbana. Prada. Men nej. Allt kändes bara för fint. Efter ett antal misslyckade försök till att hitta till våning 3, 4, 5, 6 och 7 gav jag upp. Förvirrad. Svettig. Stressad. Kanske en annan gång.

l'Opéra.

Alldeles intill Printemps låg iallafall ett väldigt fint och flott H&M. Jag gick lös totalt. Ville köpa allt. Vad är det med mej och H&M? Jag kommer till nya platser med spännande och roliga butiker, hittar ingenting jag vill ha. Jag kommer till vanliga H&M där jag varit tiotusentals gånger förut och spårar ur. Så mycket fint.

I provhytten på H&M kände jag mej hemma.

Min senaste halsduk. Så varm och så skön, speciellt i

förkylningstider då halsen börjar kännas krasslig.

Veckan innan jag flyttade hittade jag i H&M Magazine (var annars? Haha.) en topp fem-lista över de bästa butikerna i Paris. Jag blev såklart överlycklig. För första gången hade jag faktiskt användning av tipsen. (För hur många gånger har man inte läst i DN:s kulturbilaga om sevärda konstutställningar och spännande muséer i Paris? Men alltid har det legat 1540 km för långt bort. Man har bara kunnat drömma om dessa ställen.) För första gången kunde jag skriva ner adresserna och faktiskt besöka dessa hyllade butiker. Idag letade jag upp Wochdom. Hittade gatunamnet på pariskartan, prickade in den närmsta metron. Och åkte dit.

Jag blev glatt överraskad då jag kom upp från metron precis nedanför Sacré-Cœur. Jag hade visst åkt till Montmartre! Jag promenerade runt en stund. En gata full med enbart tygbutiker. Kvarter proppfyllda av turistshoppar: Sjalar 5 euro, baskrar 5 euro, vykort med svartvita parismotiv 1,10 euro. Jag stannade till nedanför Sacré-Cœur. Blev irriterad på att den fina gamla karusellen nedanför kyrkan spelade Amelie från Montmartre-soundtracket. (Det fick mej att känna mej så sjukt turistig. Jag bor ju i Paris, hallå.)

Jag köpte en baguette i ett bageri. Klämde i mej hela.

Efterrätt: En portion magknip och en smula ångest.

Och så hittade jag Wochdom. Wow vilket ställe. Underbart. Definitionen av den perfekta second hand-butiken. Enkla priser (10/20/30 euro. Antingen hade man råd, eller så hade man det inte. Lätt som en plätt. Inga val inga kval), bra musik, trevlig butiksägarinna som tålmodigt lyssnade till mina tafatta franskaförsök, och kläder. Kläder så fina så fina. Det var en sådandär butik ni vet som man hade kunnat köpa varenda pinal i om man hade haft råd. Allt var så fint att nästan inget blev fint.

O så jag njöt. Jag hittade en ljusbeige, midjekort kofta med dubbelknäppning som jag köpte. Och en färgglad kjol som jag ska hämta på lördag. (Dum som jag var hade knappt med mej några pengar idag. Man hittar alltid massor av saker man vill köpa just dom dagar då man inte tagit med sej pengar för att man bestämt sej för att inte köpa något idag.)

Nu kommer jag inte på hur jag ska avsluta det här inlägget. Inspirationen och orden tog slut. Men. Det var bra idag.

Rosettisdag.

Luella Bartley's vårkollektion stod för inspirationen idag.

Färger som borde bäras inte bara på våren.

(Varför klär sej folk egentligen färgglatt och galet på sommaren, och sedan, över en natt, på ett obestämt datum eller en lagom grå och trist höstdag som alla bara vet att idag är det, hux flux byter till enbart gråskala?)

Sådanthärnt gör mej glad!

Och så plockades symaskinen fram.

Streetstyle Paris.

Mormors havregryns-smulpaj.

Min mormor lagade den kanske godaste maten i världen. Och hon gjorde dom underbaraste av underbara efterrätter. Och då vi kom över på fika bjöd hon nästan alltid på sju sorters kakor. Här kommer hennes recept på smulpaj. Havregrynen gör den lite mer knäckig, nästan lite tosca-känsla. Och kanske även litelite nyttigare. Så busenkel och så oerhört god. Den perfekta smulpajen.

3 dl havregryn

½ dl vetemjöl

1-2 msk socker

100 g smör

Blåbär, äpplen el. dyl.

(ca. ½ dl strösocker samt 2 msk potatismjöl om man använder

bär som lätt blir söliga i ugnen. Blåbär t.ex.)

1. Sätt ugnen på 200 grader.
2. Blanda ihop de torra ingredienserna. Tillsätt smöret och nyp ihop med fingertopparna.
3. (För paj med bär: Strö över socker och potatismjöl.)
4. Strö smulorna över frukten/bären.
5. Grädda i ugnen tills smulorna fått fin, gyllenbrun färg.

Servera med vaniljkräm/vaniljyoghurt/eller något liknande. Och glöm inte att njuta!

Det är bra nu.

I förmiddags tog jag tåget till Chatelet. Promenerade till Centre Pompidou, slog mej ner på det lilla kullerstenstorget framför den-svinfula-byggnaden-som-jag-aldrig-trodde-jag-skulle-gilla-men-nu-börjar-fatta-tycke-för. En violist spelade vackra klassiska stycken, och en bit längre bort satt några halvsunkiga indianklädda gubbar och spelade gitarr och bokstavligt talat kraxade fram något som skulle likna en melodi. Jag läste en bok och bara njöt.

Jag köpte en fin ljusturkos basker i en turistshop. För-att-försöka-se-lite-mer-fransk-ut,-fast-jag-vet-att-jag-egentligen-bara-ser-mer-utländsk-och-French-wannabe-ut.

På eftermiddagen var jag supermodig och letade rätt på Hillsong. Det tog lite tid att ta sej dit; först ta metron i krångliga, slingrande omvägar, och sedan läsa karta och hitta gatnamn. Men jag var väl förberedd. Nödproviant var nedpackad. Och jag kände faktiskt att jag hade total kontroll över situationen. Och det blev inte fel alls.

Då jag hittade fram till kyrkan var jag tjugo minuter tidig. Jag hittade ingen kyrksal, bara en massa jämnåriga människor som ärligt talat gjorde ett rätt så skräckinjagande intryck. Jag hittade en toalett, typ slängde mej in där och segade såklart extra mycket. Ute i en av alla förvirrande foaljéer och andra mingelrum fanns en monter för nya. Lättnad. Jag stod och läste lite där tills en tjej kom fram och började prata. Tack Gud. Sedan flöt det väl på rätt bra. Hélène var från England. Hon berättade om olika saker som hände i kyrkan, bland annat om en kväll nästa vecka för nya i stan. Hon tog mitt telefonnummer och lite andra kontaktuppgifter. Vi pratade fram tills gudstjänsten började, varvid hon introducerade mej för en annan tjej som jag slog mej ner med.

Jag gick ganska snabbt efteråt, tog metron hem. Jag satt för övrigt och stickade på hemresan, vilket verkade vara väldigt exotiskt eller konstigt eller något, för alla vrålstirrade. Jag är exotisk eller konstig eller något, jag.

Det har varit min söndag. Jag är glad. Och pepp. Om jag kan så ska jag gå på den där ny-i-stan-träffen nästa vecka. Jag tror det kan bli bra. Men nu är jag en smula trött. Ska titta på Vänner, dricka "Lata dagar"-te och äta lite choklad.

Godkväll!

Leila bakar så det smakar.

Receptet kommer från Leila's "A piece of cake". En underbart vacker bok som alltid inspirerar.

Blåbärsmuffins med crumble

6 stora eller 12 små

Muffinssmet

100 g smör

2 dl mjölk

skal av 1 citron

2 ekologiska ägg

1½ dl strösocker

1 tsk vaniljsocker

4 dl vetemjöl

2 tsk bakpulver

1 nypa salt

Fyllning

5 dl blåbär, färska eller frysta. (Det går såklart att ta andra sorters bär också, vilket jag gjorde den här gången. Men faktiskt så finns det inget som slår blåbär.)

Crumble

75 g kallt smör

2 dl havregryn

1 dl vetemjöl

1 dl strösocker

Sätt ugnen på 175 grader om du vill göra stora muffins eller 200 grader om du gör små. Smält smöret och tillsätt mjölk och rivet citronskal. Vispa ägg, strösocker och vaniljsocker vitt och pösigt. Rör ner den ljumma vätskan. Blanda vetemjöl, bakpulver och salt och vänd ner det i smeten.

Placera ut pappersformar i en muffinsplåt och varva smeten med blåbär tills formarna är fyllda till 2/3. Lämna några blåbär till garnering.

Tärna smöret och nyp ihop med havregryn, vetemjöl och socker i en bunke. Strö lite crumble på toppen och garnera med några blåbär på varje muffins.

Grädda i mitten av ugnen i ca 20 minuter om du göra stora muffins och 12-15 om du gör små. Prova med en sticka, de ska inte vara kladdiga.

Mums!

Friday I'm in love.

Veckans kanske bästa dag. Så mycket bättre än alla andra vardagar. Fredag är dagen då vi festar till det med lite extra mycket eftermiddagsfika, äter middag ännu senare än sent (klockan är 22 och vi har fortfarande inte ätit). Morgonen då jag äter frukost senare och längre än andra morgnar, förmiddagen då jag är ovanligt alert och kreativ.

Den här fredagseftermiddagen gick vi till parken en gata bort. Himlen var blå, solen var så solig, och det var tjugotre grader varmt.

Juliette, Emma, Victor och Paul.

Blåbärsmuffins, fast-med-hallon-istället, med crumble. (Recept kommer i separat inlägg!)

Söt.

Killen kan det där med poser.

Jag kommer inte på någon rubrik. Men bilden talar för sej själv.

En oerhört smickrande bild av mej och min kväll.

Nio olika sorters chokladkakor, en kopp grönt jasminte, och en dator.

Godnatt!

Mmm.

Tre låtar som just nu går ganska mycket på repeat.

Sam Cooke - A change is gonna come

Paulo Nutini - Candy

Ayo - Down on my knees

Idag sprang jag en mil.

Jag känner mej så sjukt fit. STARK.

Trötta fötter och stolt tupp.

Idag åkte jag métron alldeles själv. Jag hittade på egen hand. Det tog sin lilla tid, men jag hittade rätt. Och jag tog mej dessutom hela vägen hem. Nu kan jag inte komma på några fler uttryck för att klara sej själv, men. Ni förstår, jag tog tåget i rätt riktning idag. All by myself.

Jag klev av tåget i Chatelet. Jag fick pinna på ett bra tag innan jag hittade kvarteren jag ville till. För när man har noll lokalsinne men är för envis för att erkänna det, och dessutom ensam och inte har någon att klaga inför, då är det ju bara till att bita ihop och virra runtruntrunt tills man plötsligt är där man vill vara. Och så var jag plötsligt där jag ville vara.

Jag hittade Beaubourg, turistshoppen med dom superbilliga sjalarna och fina vykorten, det lilla söta parfymeriet. Jag blev en smula crazy också och bröt lite ny mark. Stötte på en något dyr men bra second hand-butik där jag hittade en underbar, midjehög jacka i sjömansstyle. För liten i ärmhålorna. Så typiskt.

Jag stickade nästan färdigt en halsduk på Starbucks Coffee, läste en bok och njöt av den tjugofyragradiga, soliga s.k. "hösten" i Place de Vosges-parken. Och åkte hem. Helt själv.

Marais mina vänner. Marias. Stadsdelen framför andra.

En promenad till Plage Bleu.

Hösten annalkas äntligen.

Den är ljummen. Och det är nästan aldrig molnigt, utan istället disigt.

I förmiddags sken solen från en dimmigt isblå himmel.

Jag trotsade värmen och satte på mej basker och stickad halsduk.

Ljuvlig lavendel i mängder.

Söndagspysslor.

Idag bakade vi. Då jag frågade barnen vad de ville göra svarade dom samma som förra gången. Och inte mej emot. Så det blev ännu en Ragnhilds Chokladkaka.

Och hallon- och chokladmuffins. Även denna en favorit i repris. Den här gången blev det med chokladglasyr.

Jag fick en blomma av Séverine. Jag älskar murgröna. Och jag kom på att jag älskar att jorda ner mej då jag byter krukor.

En superfin trädgårdsspade.

En eftermiddag i solen.

Idag var jag sådär aupairigt duktig. Efter att jag lämnat barnen på skolan efter lunch, gick jag hem och bakade. Lagom till skoldagens slut hade jag en sats underbart doftande kanelbullar på köksbänken. Då vi kom hem från skolan packade vi en ryggsäck full med godsaker och knallade iväg till en park här i närheten. Det blev en mysig picknick. Och när kanelbullarna var uppätna och alla magar var mätta, så sprang barnen iväg och letade småkryp som dom kunde studera närmare i ett nyinköpt förstoringsglas. Själv låg jag kvar i gräset och njöt av solen och den tjugofyragradiga värmen.

Coldplay - Strawberry Swing

Den här musikvideon blev jag glad av! Den är helt och hållet ritad med krita på asfalt. Vilket konstverk! Och Chris Martin som en animerad superhjälte, kravlande omkring. Och färgnörd som jag är kan jag ju inte undgå att lägga märke till den vackra färgskalan. Höstig liksom. Mys!

En händelserik onsdag i -förlåt pappa- många bilder och lite text.

Igår tog jag och Philippe tåget in till stan. Innan Philippe fortsatte till jobbet följde han mej till språkinstitutet där jag om ett par veckor ska börja plugga. Jag fick göra ett litet prov för att se på vilken nivå jag ligger. Man kan väl säga att det ganska snabbt visade sej att jag befinner mej på nivå ett. Jag kände mej rätt så liten och dålig.

Väl färdig och utanför dörren till språkskolan blev jag dock på lite bättre humör. Jag blir så lycklig varje gång jag kommer ut därifrån och befinner mej mitt på Champs-Elyssées.

Jag traskade runt omkring där ett tag. Så småningom blev jag dock trött i fötterna och kissnödig och lite less på att inte hitta någonstans. (Karta missade jag att ta med.) Jag blev väldigt tacksam då jag hittade ett Starbuck's Coffee. Så långt i från det franska idylliska man kan komma, men äntligen något jag kände igen. Jag beställde mitt livs första kaffe på franska. Och jag frågade till och med om toaletten. Och jag klantade inte till det alls. Stolt. En pytteliten rolig detalj var dock att jag tio minuter in på min kaffelatte upptäckte att jag fått en kopp varm mjölk istället för kaffe. Jag kom inte på hur man på franska förklarar att man fått fel, så jag fortsatte njuta av mitt livs första på franska beställda kaffe.

Efter en del strosande åt inget speciellt håll alls, hittade jag l'église Saint Augustin.

Och sedan släppte det liksom loss. Plötsligt befann jag mej i en inte så pjåkig del av stan med fina butiker, stiligt klädda människor var man än tittade, inga trafikljus utan tjusigt klädda poliser som dirigerade trafiken, och något palats som jag senare fick förklarat för mej var Nicolas Sarkozy's bostad. Och så hittade Philippe mej. Pierre Cardin hade många tjusiga hattar, men jag vågade inte gå in för alla tjusigheter.

Jag köpte franska Vogue.

Oooh-Champs-Elyssées.

Vi tog Metron till Chatelet.

Gräsligt fult men ganska så intressant ändå.

Och så kom vi till mitt älskade Marais. Och jag påmindes om varför jag älskar Paris så mycket. Här passerade vi en square, en lugn och trevlig plats där barn lekte och jagade duvor, och föräldrar satt på bänkar i skuggan och pratade.

Vi slog oss ner på ett café vid la Place des Vosges. Philippe beställde en riktig kaffe åt mej.

Och jag läste lite.

En alldeles alldeles underbar dag hade jag. Trots en lite tveksam början. Det tar sej.