St Valery, del två.

Vi gjorde en utflykt till den gamla staden Abbeville, ett par mil ifrån St Valery. Här fanns en vacker, gotisk kyrka från femtonhundratalet. Église Saint-Sépulcre. En hel massa spännande historia bakom, som dessvärre gick in genom ena örat, fascinerade för tjugo minuter, och sedan gick ut genom andra örat. Men det var i alla fall krig och förstörelse med i bilden. Fönstren i kyrkan försvann 1945, och ersattes 1989 av nya; glasmålningar av konstnären Alfred Manessier. Ljuset och färgerna kommer jag i alla fall inte att glömma i första taget. För oerhört vackert var det.

Och här är en liten glimt av huset vi bodde i. Ett stort vitt stenhus med ärtgröna fönsterkarmar. Precis samma grönfärg som Claude Monets farstu. Ett alldeles eget Monet's hus. Vilken dröm!

Det var okej att vara lazy.

Och såhär spenderade jag många timmar. Under dubbla täcken i min enorma säng. Med en bok och en kopp te. Aldrig hade jag väl trott att jag skulle njuta av engelskspråkig skönlitteratur. Men. Bor man i ett annat land där svenskspråkiga böcker inte växer på träd, och man är ledig och tar det lugnt en bit ifrån storstadsruschen. Då finner jag ro nog att kunna koppla av med till och med detta.

Bisous,

Mirjam

St Valery, del ett.

Jag är hemma igen efter fyra härliga dagar på kusten. Våra dagar har bestått av utflykter, god mat, böcker och mycket sömn. Promenader med röda baskern på och kameran runt halsen.

Kanske en av dom vackraste städer jag någonsin varit i.

Och det verkade jag inte vara ensam om att tycka, för det vimlade av såväl franska som brittiska turister som strosade omkring längs vattnet. Och jag kunde ju inte precis klandra dom. Man fick som aldrig nog av att titta. Bara blicka ut över horisonten. Drunkna i färgerna; nya att upptäcka varje dag allt efter väder.

Man kunde promenera flera kilometer utmed vattnet. Och om man hade riktig tur få syn på sälar. Men sådan tur hade förstås inte jag.

Tänk att det bara tar en och en halv timme med båt över till England härifrån. Så nära. "Ska vi åka över till England imorgon?" kan man säga, packa en liten väska och göra en dagsutflykt till Dover.

En oerhört liten pittoresk stad var det. Det kändes lite som att vandra runt på Astrid Lindgrens Värld. En saga i pastell. Roliga färgkombinationer såsom äppelgrönt och korallrött, himmelsblått och sandfärgat, lavendellila och vitt, träfärgat och aprikosrosa.

Alldeles runt hörnet där vi bodde fanns en alldeles underbar liten godisaffär. Tankarna fördes genast till Pippi Långstrump, det där avsnittet ni vet då hon köper 18 kilo karameller och bjuder stadens alla barn på. Varenda gång man passerade denna lilla drömbutik påväg ner mot vattnet, var man tvungen att stanna till lite och beundra alla polkagrisstänger och bautaklubbor och kolor inslagna i fina papper. Det var så man ville trycka näsan mot fönstret och dregla lite.

Crêperier fanns det många av. Tänk att det inte finns pannkakshus i Sverige. Tänk vilken hit det skulle kunna bli.

Det kommer mer imorgon. Och i övermorgon.

Förresten så kommer Miriam hit imorgon! Jag har på känn att det kommer en bli en rätt intensiv vecka. Så. Uppdateringarna på bloggen blir motsatsen till intensiva. Lite tid vid datorn, men förhoppningsvis en massa saker att berätta om och visa vid veckans slut!

Bisous,

Mirjam

Höstlov.

Nu åker vi till västkusten! Jag kommer inte ihåg namnet på staden, men det verkar vara en väldigt trevlig, pittoresk liten stad med anor från medeltiden. Alldeles vid havet. Några lugna dagar med långa promenader, många koppar te, en god bok (igår gjorde jag mej äntligen ett lånekort på stadens bibliotek!) och stickningen. Jag tror det kan bli bra. Förhoppningsvis blir det lite fina bilder därifrån när jag kommer tillbaka.

Så. Ta hand om er.

A bientôt!

Bisous, Mirjam

Mums!

Smörstekta äpplen med kanel och socker. Vilken panggrej alltså. Så enkelt och så oerhört gott. När jag är sötsugen men känner att det inte är läge för ännu en chokladkaka. Då gör jag dessa.

Havssaltat smör i fin förpackning.

Bisous,

Mirjam

Jag saknar

• Wayne's efter skolan.
• Att komma innanför dörrarna på ett varmt Erikshjälpen, möta välkomnande igenkännande leenden.
• Att äta filmjölk med fruktmüsli.
• Att nästan blåsa bort på Nybron.
• Att tjafsa med Manuel om vilken tv-kanal vi ska titta på (snälla-inte-sexan).
• Att handla på Coop en fredag eftermiddag och träffa på halva stan.
• Att sticka halsdukar och hälla i sej kaffe (påtår ingår och man tar alltid den största koppen) i gymnasiets kafeteria.
• Att vela mellan kanelbullen, mintchokladkakan och det något nyttigare alternativet salami- och brieostmackan på Rutiga Duken.
• Kyrkan på fredagkvällarna: Att dricka te och prata om hur veckan har varit.
• Att promenera runt Näs, plocka fina löv att pressa.

Jag är kär.

West Side Story.

Varför har jag inte sett den filmen tidigare?

Energin som bara sprudlar. Färgerna, ljuset, bilden.

Glädjen.

(För jag måste ju säga att jag tycker bäst om den första delen av filmen. Då allt är sådär idylliskt, sorglöst musikaliskt, smörigt och nästan för mycket.)

Bisous,

Mirjam

Jag har på mej

Lite stickat, lite svart, lite ljust aprikosrosa.

Ett av skoparen jag hittade på la Brocante i söndags.

Under mitt paraply.

Bisous,

Mirjam

Sådantdärnt som gör hösten lite varmare.

Man kommer hem efter en lång, rå och regnig dag i stan. Och hittar det här fina brevet på hallbordet. Post alltså. Handskrivna brev. Det är grejen. Hela jag blir fylld av en sådan glädje. Värme. Så mycket kärlek.

En liten hälsning.

Hej!

Jag lever och mår bra. Livet flyter på i superspeed, en ungefärlig hastighet av 230 km/h, och jag har inte riktigt tid och ro att sitta och klura på blogginlägg. Jag går på franskalektioner, lagar mat, leker med lego, gör mina läxor, springer, bakar kakor, utforskar staden, tar kaffekoppar med vänner, gör utflykter till parken, försöker vinna i ett franskt, skitsvårt-då-man-inte-kan-språket-så-bra, rita-gissa-spel, läser och översätter artiklar i Paris Match, annordnar skattjakter, äter choklad.

Tiden rinner iväg. Om inte ens en vecka är det höstlov och min fina Miriam kommer. Tjolahopp och tralalaa!

Jag hoppas allt är bra hemma. Ta hand om er!

Kärlek.

Mirjam

Brocante.

Som de allra flesta vet så gillar jag ju second hand. Av alla de slag. Det har dock varit lite klurigt att hitta bra second hand-butiker här, åtminstone om man inte haft väldigt mycket pengar till övers utan bara varit sugen på att fynda.

Men la Brocante, i söndags. Oh la la. Vilken dröm alltså. Tänk er en hel stad med bara begagnat så långt ögat kan nå. Alla Limeil-invånare hade gått upp i gryningen denna söndag, och ställt upp små bord och klädställningar och partytält alldeles utanför sina hus. Alla möjliga prylar till försäljning. Det rådde bilförbud detta veckoslut. Gatorna kryllade av folk, sånär invånare härifrån staden såsom människor långväga ifrån, som alla promenerade runt och skapade allmänt kaos. Solen strålade och värmde så gott, alla var glada, och jag gjorde några finfina fynd. Bland annat två par skor för en euro paret, som det säkert dyker upp någon bild på så småningom!

En zebra, en gammal symaskin, en cykel. Vilken härlig kombination.

Och i ett stånd med gamla sytillbehör och vita broderade dukar och knypplade spetsar och bluskragar, hittade jag några fina damtidningar från 30- och 40-talet.

Jag inbillar mej att tanterna tyckte jag var väldigt söt, för jag betalade inte många slantar för dessa skatter.

Une coiffure du soir de René Rambaud.

Efter tre timmars stenhård spaning mådde jag illa och mina stackars ögon var helt stirriga. Då var det väldigt fint att komma hem till ett färdigdukat bord och en härlig måltid på den varma husterrassen, med utsikt över den livade gatan.

Som om inte dagen redan låg på maxnivån för hur bra en dag faktiskt kan vara, så begav jag mej på eftermiddagen på gudstjänst inne i Paris. Så underbart. Och kvällen avslutades med en kaffe i Chatelet tillsammans med Soila och två kanadensiska backpackers på genomresa som vi träffat på i kyrkan. Upprymd är det rätta ordet för hur jag kände mej påvägen hem i métron. Glad, uppmuntrad, pepp, upplivad. Och aningen helt totalt slut.

Och snipp snapp snut, så var detta inlägg slut!

Kalasbra!

Idag har det varit barnkalas här. Victor fyller sex år. Barnen har lekt och dansat och härjat, och jag har mest bara ätit chokladkakor och citronpaj och muffins och godis.

Efteråt var jag tvungen att borsta tänderna och ta en promenad.

Nu känns det lite bättre.

Om kärlek.

I eftermiddags var vi i parken. I närheten av platsen där barnen lekte, satt ett par på en bänk och kysstes. Då jag samlade ihop barnen för att börja gå hemöver, tittade Victor på paret, tittade på mej, log och sa med glittrande ögon: "Mirjam, titta, dom är kära." Å vad det var sött.

Lite mer åt det pinsamma hållet blev det då vi passerade precis intill bänken med det kära paret. Paul gick och pratade lite för sej själv. Fast ganska högt, så alla hörde. "Amoureux, amoureux, amoureux, amoureux, amoureux." En aning genant. Jag tyckte jag gjorde det bra som inte lydde första impulsen att springa därifrån fort som bara den. Men jag kunde faktiskt inte låta bli att hålla mej för skratt.

Den där åldern när man börjar fundera över det där med kärlek.

Något så enkelt.

Känslan då man kommer hem, in i värmen, efter en promenad en kylig höstdag. Sprakandet från den öppna spisen. Lukten av ved. Glöden som kastar ett varmt, orangefärgat sken på väggarna. Värmen som sprider sej i rummet och hela vägen ner i min mage. Lugnet. Att sitta framför brasan och bara titta. In i elden. Det är rofyllt det.