söndag 20 december 2009

Hejhallå

Jag har tagit jullov om ni inte redan har märkt det. Jag orkar inte ens ladda upp en bild eller tänka ut en något sånär snitsig rubrik. För jag är bara så lycklig över att det äntligen är jul! Och jag har inte tid till dator. Så. Joyeux Noël, bonnes fêtes, ha en underbar jul! Vi ses nästa år.

Här är julens finaste sång. Tack till Soila som sjöng den för mej igår på pastarestaurangen. Jag blev helt kär.

And the first time that you opened your eyes
Did you realize that you would be my Savior
And the first breath that left your lips
Did you know that it would change this world for ever

Bisou,
Mirjam

fredag 18 december 2009

Tänk att man kan få träningsvärk av snöbollskrig

var den bästa rubriken jag kunde komma på. För det har jag idag. Det blev en hård match igår. Och barnens "sista-dagen-innan-jullovet"-önskan är att köra en repris i eftermiddag. Hujedamej. Det är bara att bita ihop.

Låt mig berätta om Gudrun. Gudrun var mitt livs första franskalärare. Jag hade henne i sexan. Hon hade vitt långt hår, runda glasögon och på vintern bar hon en mossgrön kappa som hon fortfarande bär emellanåt. Hon var fröet till min Pariskärlek. Då jag fick Gudrun i franska hände någonting. Hon peppade mej, inspirerade, pratade varmt om Frankrike som ingen franskalärare har gjort sedan dess.

Hon hade bott och varit aupair i södra Frankrike, på kusten i Saint Raphaël, för en hel massa år sedan. Och det var väl ungefär i och med att jag träffade Gudrun, så glad och så färgstark, som jag började drömma om aupair-grejen, på riktigt. Gudrun gick i pension redan samma år som jag fick henne, så jag hade henne inte så värst länge. Men på skolavslutningen gav hon mej en reseguide till Paris.

I våras träffade jag henne igen. Sex år senare. Jag berättade att jag skulle åka till Paris. Och vi pratade lite om konst, och vi upptäckte att vi båda tyckte om att måla och sy. Det var fint. Nu har vi börjat brevväxla. Jag fick ett brev av henne idag. Hon skrev att hon kom ihåg hur det var i början; man kände inte en kotte utan var rätt ensam. Att man var tvungen att ta mod till sej och göra lite knäppa saker emellanåt, för att liksom komma någonstans. Att hon till och med brukade gå ut och dansa ibland, på egen hand. Jag minns min Frankrike-tid som mycket utvecklande, rolig och romantisk.

Tänk att jag lever samma slags liv nu. Femtio år senare. Det är häftigt. Och fint och uppmuntrande.

Bisou,
Mirjam

torsdag 17 december 2009

Kramsnö.

Bisou,
Mirjam

Snöyra julyra glädjeyra

Idag snöar det! I Paris. Det är minusgrader. I Paris. Tydligen hör det inte till vanligheterna. På väderleksrapporten i går kväll sa dom att det skulle bli très très froid. Då kunde jag ju inte låta bli att skratta. För SÅ kallt är det ju inte. Bara sådär lagom så att snön inte smälter så fort den fallit till marken.

Barnens ögon bara lyste på vägen hem från skolan. Vi gjorde en snögubbe och hade snöbollskrig tills petit-Paul blev kall om händerna och skrek så högt att folk kom fram och undrade hur det var fatt. Snö är fint. Jul är fint. Idag har jag fått någon slags superenergi, varit bara jätteglad, och julstädat inne hos mej. Om fem dagar ska min biblioteksbok lämnas tillbaka. Jag har 250 sidor att plöja tills dess. Dags att gå till verket.

Bisou,
Mirjam

tisdag 15 december 2009

Fem anledningar att fira.

  • Jag har haft lock för öronen och sett ut som ett levande frågetecken så fort folk pratat med mej, i fem hela dagar nu.
  • Jag åker hem om precis en vecka.
  • Det är nästan en minusgrad ute. Och det snöar inte, men himlen är vit så man kan låtsas att det är sådär snövitt och vintrigt.
  • Jag har snart läst ut mitt livs första engelskspråkiga roman.
  • Det är snart jul.
Så. Idag firas det generöst med en kopp kamomillte med färsk ingefära och citron i, smörstekta kaneläpplen, och plugg inför terminsslutprovet imorgon. Och den här småtrevliga sången.

Ha en fin tisdag.
Bisou,
Mirjam

måndag 14 december 2009

Je vous présente

Erica. Som också bor i Paris.
Här i metron på vägen hem från lussefikat i förrgårkväll.

Bisou,
Mirjam

Lucialördag och tredje adventsöndag / Personighetsutveckling.

Mon weekend c'était suberbe! På lördagskvällen var vi på lucia-konsert i Svenska Kyrkan. O så det var vackert. Sedan jag flyttat hit har traditioner fått en större betydelse. Luciatåget i kyrkan gjorde mej sådär fruktansvärt hemma/Sverige-kär. Hemlängtan till tusen. Den fina sången, alla ljus och leenden berörde. Och efteråt köpte vi glögg. Och för att liksom kunna slå fast att glögg är bättre än vin chaud, så stannade vi även till på julmarknaden på Champs-Elysées och köpte varmt vin. Jag vet faktiskt inte vad som är godast.

På söndagen blev jag bjuden på svenskt lussefika! Lite av en blinddate. Spontant som bara den. "När tredje ljuset brinner, samlas vi för fika om vi hinner!" stod det på inbjudan. Detta frambringade ju ett leende redan innan jag träffat människorna bakom den. Det var en rolig kväll. Flera nya fina människor, och tillfälle att klaga och reflektera över frankrikelivet. Och vi fick nybakta minilussekatter, pepparkakor, apelsiner och glögg med russin och mandlar. Och varför sitta här och låtsas att vi älskar pepparkakor, när det är degen som är godast, sa Agnes och ställde fram ett fat med små prydligt skurna degbitar. Underbart. Jag var helt varm i hjärtat efteråt. (Och även benen och fötterna var varma, för métron jag tog hem, hade värmen i sätena på. Vilket perfekt avslut på en perfekt dag!) Nu börjar den sanna julkänslan komma smygande.

En av grejorna vi kom fram till under lussefikat var det här med att ta för sej och vara mer knasig än man varit tidigare. För sedan jag flyttade hit har min blygselnivå sänkts. Vilket har varit helt klart nödvändigt. Om jag skulle skämmas över samma saker som jag skämdes över då jag bodde i Sverige, ja då skulle jag ju gå runt och skämmas konstant! För fyra av fem situationer resulterar i totalt fiasko:

Jag måste säga ett ord ungefär fem gånger innan jag fått kläm på dess rätta uttal.
Mitt ordförråd är typ friktionsfritt; det tar i snitt fem "hur-säger-man-... ?"-gånger innan ett ord fastnat och nötts in.

Jag skäms heller inte längre då jag svarar på en fråga jag tror att jag förstått och efteråt inser att jag svarat på något helt annat.

Sedan har jag ju tydligen börjat gå blinddates utan att blinka. Hittar människor via internet, tar kontakt och träffas. "Hej-jag-bor-också-i-Paris,-ska-vi-träffas?" Aldrig skulle jag väl tidigare ha gjort så. "HEJ-jag-bor-också-i-Härnösand,-vill du ses?". För jag menar, vad skulle andra tänka? Nej vet ni vad. Vill man komma någonvart i livet så får man ligga i. Sluta vara lite sådär nordenboiskt tillbakadragen. Man bara orkar ju inte gå runt och hela tiden fundera över om man framstår som galen eller inte. Fast jag antar att det inte är så mycket att fundera över. Jag är galen.

Fast lika glad för det e jag, men gladast e nog reven.
Bisou,
Mirjam

Harry Potter. [A'rri: Po'ttär]

Borde man stänga av filmen när pojkstackaren ser ut såhär..?

Fredagsspektakel.

På kvällen hade barnen en liten körkonsert på skolan.
Det hann frysas och trängas, föräldrar hann irritera sej på varandra. (Ni vet sådär när alla stolta mammor och pappor vill ta närbilder med blixt på sina barn. Så stackarna där bakom inte ser ett dugg.) Men, barnens fina sång värmde och
efteråt var alla glada.

"L'as-tu vu, l'as-tu vu,
le petit bonhomme, le petit bonhomme..."

Och då Oh, Champs-Elysées tog vid, steg plötsligt körsången till dubbel styrka. Alla barns favorit. (Och även många föräldrars, som avslöjades då dom lite diskret mimade med.)

Bisou,
Mirjam

fredag 11 december 2009

M som i Miriam, Mirjam och Montmartre.

Miriam trilskades med att smygfota en man i metron. Skitpinsamt tyckte jag. Fast nu när jag tittar tillbaka på fotot så förstår jag ju varför hon utsatte oss för - vad jag inbillade mej i alla fall - allas blickar. En mycket stilig herre, må jag säga!

Vi hade såklart med oss baguetter och ostar

... som avnjöts med den här utsikten.

Det var en fin dag.

Bisou,
Mirjam

torsdag 10 december 2009

Era bästa julsånger.

Jag letar sjungbart till midnattsgudstjänsten på julafton. Jag och Filip ska försöka knåpa ihop en duett. Men jag är så dålig på att komma på sånger. Kan ni inte ge mej lite tips? Vilka är era bästa julsånger?

Bisou,
Mirjam

onsdag 9 december 2009

Danse de spectacle

Igår var vi på dansföreställning! Emma hade terminsavslut och familjerna var välkomna att komma och titta. Självklart bänkade vi på första (och i och för sej ända, men ändå) rad.

Och i slutet, med alla bilder tagna, så insåg jag att mina flickflickiga barndomsdrömmar som balettdansös inte helt gett vika än. För å så det var vackert! Och å så jag njöt av musiken och alla fladdrande kjolar. Jag önskar att jag vore lite mer dansant och mindre klumpig elefant.
Bisou,
Mirjam

tisdag 8 december 2009

Puss från Paris!

Jag saknar er.

Bisou,
Mirjam

Andra advents-sysslor och idag, tisdag.

På lördagen var vi och tittade på Victor som hade karate-terminsslut-tävling. Karate är en ganska så rolig sport.
Rigolo, drôle, amusant.

Somliga var lite otåliga och hade spring i benen.
Énergique, vivant, impatiant.

Efter söndagens gudstjänst drog jag och finskorna till julmarknaden i La Defense. Där doftade det varmt vin (den franska motsvarigheten till glögg. Toujours le vin), kryddig mat och choklad. Det fanns plastgranar med plastsnö på. Och för hundrade gången så diskuterade nordenborna emellan huruvuda vi tycker om det här med fejkvinter eller inte. Visst framkallar det någon slags julkänsla. Men mest gör sej hemlängtan påmind.
Nostalgie. Mal du pays.

Idag har Emma och jag "lekt" hitta-en-synonym-till-... Därav dagens franska synonymer. Tänk att jag äntligen har hittat en kamrat som är lika nördig och fascinerad över språk, skola och plugg, som jag.

Nu tänker jag citera min vän Linda: "Jag har fått en ny vecka och den måste jag ta vara på och göra det allra bästa av". En ny vecka med nya möjligheter. Min förra var lite sisådär, förkylning och ingen ork och lust till någonting. Men med Jesus så kan den här nya veckan inte bli annat än bättre. För med honom blir det bara bättre och bättre. Och jag tror att lite grammatik är det bästa jag kan göra av min tid just nu.
Så det ska jag ta och ägna mej åt. Les adverbes.

måndag 7 december 2009

Lite hipp som happ

Barnen ritar teckningar med snö och pratar om hur mycket dom älskar den. Fast den bara finns här i snitt tre dagar om året. Vita glittrande flingor, inte riktigt verklighet och vardag utan dröm. Stackars barn. Var det första advent igår? Jag förstår ingenting. Jag går och nynnar på en underbar sång vi brukar sjunga i kyrkan. I can't imagine a life without you, cause it's all for you. Den gör mej glad. Jag lär känna fler och fler finskar. På något sätt känns det absurt att jag flyttat till Paris och plötsligt rör mej i finska umgängeskretsar. Men jag gillar det. Vi har varit på bio och tittat på The Imaginarium of Doctor Parnassus. Kanske den konstigaste film jag någonsin sett. Men så bra sedan. Om drömmar och mardrömmar på ett alldeles skräckinjagande verkligt sätt. Och Heath Ledger, Johnny Depp, Jude Law och Lily Cole i en och samma film. Så fint för ögat och bara så alltigenom bra. Jag har blivit förkyld än en gång. Jag antar att det är smällen man får ta då man jobbar med barn. Jag måste köpa julklappar. Jag tycker jag börjar få kläm på språket, i alla fall emellanåt. Fast jag blir inte klok på den franska grammatiken. Men jag älskar att plugga. Jag köpte en tidning, Grazia, i métron. Det stod att Robert Pattinson och Kristen Stewart kanske är ett par.
Jag kan inte sluta tänka på det.

En bild som Miriam tog då hon var här. Jag vet inte hur hon fick till det, men hon lyckades liksom fånga mej i ett snyggt ögonblick. In action, fast utan blundande ögon och dubbelhaka. Tummen upp!

♪ ♫ ♪ Nicolas Repac - Swinging In The Rain ♪ ♫ ♪

Bisous,
Mirjam

fredag 4 december 2009

Ett ord, en sång, en känsla.

Dégoútant - Äckligt.
Titt som tätt snappar jag upp nya ord och fraser. Helt plötsligt upptäcker jag att "Jasåjaha, sådär säger dom hela tiden". Mest använda ordet denna vecka har med stor sannorlikhet varit dégoútant. Barnen har varit sjuka och varje gång jag tvingat i dem medicin har det gnällts och kommenterats. C'est dégoútant. Berk!

♪ ♫ ♪ Smith - Baby it's you ♪ ♫ ♪

Jul.
Trots att jag inte sett en endaste snöflinga och det är soligt och ganska så varmt ute, så börjar den infinna sej. Julkänslan. Belysningen på Champs-Elysées förra veckan, julgranen som inhandlades och pyntades i tisdags (det börjas minsann i tid!), barnen som nämner jul i var och varannan mening, clementiner som äts. Och hemresan som närmar sej. Aldrig har jag väl längtat så mycket till jul!

Bisous,
Mirjam

Ett vintertecken.

Bisous,
Mirjam

torsdag 3 december 2009

Jag tror det var på tisdagen

Vi gjorde ett besök på Musée d'Orsay. Fortfarande mitt absoluta favoritmuseum. Speciellt impressionistvåningen. Monet, Manet, Renoir, Degas. Jag vet inte varför jag älskar dem så mycket. Men jag kan stå och titta på dessas målningar i en evighet. Färgerna. Det suddiga, dimmiga. Får inte nog.

Och själva byggnaden är ju rätt spektakulär i sej själv!
Bisous,
Mirjam

onsdag 2 december 2009

Nu tänker jag skryta. Je suis suédoise.

Aldrig förr har jag varit så stolt över att svara på frågan varifrån jag kommer. För när jag svarar Sverige så skiner dom franska fejsen upp.

Jag hörde att vi är det mest föredömliga landat i världen då det kommer till politik. När jag säger att jag är svensk börjar folk titt som tätt prata samhällsfrågor. Jag är tyvärr inte särskilt insatt i politik. Men vårat politiska system är tydligen bra. Och det är jag stolt över.

Vi värnar om naturen. Jag har aldrig tillhört den klimatsmarta, miljömedvetna gruppen människor. Inte om jag jämför med många av mina verkligt intresserade vänner. Men här känner jag mej plötsligt så bra. Inte så att jag är bättre än då jag bodde hemma. Men. När jag märker skillnaden i tankesätt. De små, små olikheterna i vardagliga situationer. Att saker görs annorlunda här, och jag reagerar och tänker att "det är ju mer miljövänligt att göra som vi gör hemma.." Då liksom inser jag att det lilla jag gör ändå gör en liten liten skillnad. Och sedan ser vi tydligen naturliga ut. Vi är dom hälsosamma, långa, välbyggda. Inga konstigheter.

Vi är seriösa, ordentliga. Vi har starka, bestämda åsikter. Vi har inget problem med att sätta ner foten, markera gränser. Ganska mycket feminister, tror jag. Kan själv. Vi har lite "Grynet: Ta ingen skit"-power i oss.

Så nej. Det känns faktiskt inte tjatigt när folk hela tiden frågar varifrån jag är. Det är lika roligt att svara och se reaktionen varenda gång.

Bisous,
Mirjam

tisdag 1 december 2009

BENHINNEINFLAMMATION

skriker mina ben, vrister och fötter. Det värker och gör ont när jag går. Det värker och gör ont så jag blir illamående då jag sitter ner. Det värker.

Behandling: I första hand vila. Övergång till träningsformer som inte belastar underbenen, t. ex. simning och cykling (utan fotledsrörelser). Vilan kan kombineras med antiinflammatorisk medicin.

Super. Hejdå träna-mer-innan-jul.