söndag 8 november 2009

I ett annat land.

Att inte längre bo i Sverige är verkligen knepigt. Vissa dagar glömmer jag helt bort att jag befinner mej i ett annat land. Andra dagar känns precis allting helt främmande, annorlunda och avigt. Nyfikna blickar i métron, underliga beteenden och svårbegripliga tankesätt, annorlunda skyltar och saknaden av vägmarkeringar i trafiken, fumlandet med mynten då man försöker hitta tiocentsmyntet men blandar ihop med tvåcents. Glada familjer som påminner mej om saknaden av min egen, komplikationer och trassliga vägar tills man fått som man vill ("I Frankrike tar allting tid, t-å-l-a-m-o-d, men allt är också möjligt."), man får en expresso då man beställt en kopp svart kaffe och blir aningen irriterad på att man aldrig lär sej. Saker som påminner en om hur mycket allt inte för fem öre är som hemma. Saker som får en att känna sej så fasligt dum och helt fel. Obekväm.
Men sedan finns dom där små stunderna då man påminns om varför man ändå tycker så mycket om att bo här. Luncher på stan, utsikten från Sacre Couer, gudstjänster i Hillsong, nya relationer, triumfen då man plötsligt förstår när servitören eller den nyfikna killen på métron börjar prata med en.
Det tar tid att göra sej hemmastadd på en helt ny plats, i ett helt nytt land. Att göra nya saker till vanor, till det som känns hemma. Det tar längre tid än jag hade trott. Men det känns bra. Och jag vet vad jag vill.
Bisous,
Mirjam

2 kommentarer:

Björnler sa...

oh, vad jag känner igen mig och ååååvad jag längtar bort igen, antingen älskar man det eller hatar det! Good luck sötnöt!

LisaFIsa sa...

Hej Mirjam!
Hittade din blogg genom den andra Miriam. Jag jobbar också som au pair. Men i USA. Jag vet inte riktigt hur länge du har vart i Paris, men jag är inne på min åttonde månad här och det finns stunder då jag känner precis som du. Oftare förut. Nu händer det inte lika mycket. Man måste ge allt sin tid! Man kommer aldrig att bli 100% acklimatiserad men man blir typ 98.9% till slut!

Gillar verkligen din blogg!
Lisa