fredag 18 december 2009

Tänk att man kan få träningsvärk av snöbollskrig

var den bästa rubriken jag kunde komma på. För det har jag idag. Det blev en hård match igår. Och barnens "sista-dagen-innan-jullovet"-önskan är att köra en repris i eftermiddag. Hujedamej. Det är bara att bita ihop.

Låt mig berätta om Gudrun. Gudrun var mitt livs första franskalärare. Jag hade henne i sexan. Hon hade vitt långt hår, runda glasögon och på vintern bar hon en mossgrön kappa som hon fortfarande bär emellanåt. Hon var fröet till min Pariskärlek. Då jag fick Gudrun i franska hände någonting. Hon peppade mej, inspirerade, pratade varmt om Frankrike som ingen franskalärare har gjort sedan dess.

Hon hade bott och varit aupair i södra Frankrike, på kusten i Saint Raphaël, för en hel massa år sedan. Och det var väl ungefär i och med att jag träffade Gudrun, så glad och så färgstark, som jag började drömma om aupair-grejen, på riktigt. Gudrun gick i pension redan samma år som jag fick henne, så jag hade henne inte så värst länge. Men på skolavslutningen gav hon mej en reseguide till Paris.

I våras träffade jag henne igen. Sex år senare. Jag berättade att jag skulle åka till Paris. Och vi pratade lite om konst, och vi upptäckte att vi båda tyckte om att måla och sy. Det var fint. Nu har vi börjat brevväxla. Jag fick ett brev av henne idag. Hon skrev att hon kom ihåg hur det var i början; man kände inte en kotte utan var rätt ensam. Att man var tvungen att ta mod till sej och göra lite knäppa saker emellanåt, för att liksom komma någonstans. Att hon till och med brukade gå ut och dansa ibland, på egen hand. Jag minns min Frankrike-tid som mycket utvecklande, rolig och romantisk.

Tänk att jag lever samma slags liv nu. Femtio år senare. Det är häftigt. Och fint och uppmuntrande.

Bisou,
Mirjam

2 kommentarer:

Ia sa...

men åh, vad fint. jag vill också ha någon att brevväxla med!

Natasha sa...

Vad fint!
För mig är aupair dock lika med ångest.