Mon weekend c'était suberbe! På lördagskvällen var vi på lucia-konsert i Svenska Kyrkan. O så det var vackert. Sedan jag flyttat hit har traditioner fått en större betydelse. Luciatåget i kyrkan gjorde mej sådär fruktansvärt hemma/Sverige-kär. Hemlängtan till tusen. Den fina sången, alla ljus och leenden berörde. Och efteråt köpte vi glögg. Och för att liksom kunna slå fast att glögg är bättre än vin chaud, så stannade vi även till på julmarknaden på Champs-Elysées och köpte varmt vin. Jag vet faktiskt inte vad som är godast.
På söndagen blev jag bjuden på svenskt lussefika! Lite av en blinddate. Spontant som bara den. "När tredje ljuset brinner, samlas vi för fika om vi hinner!" stod det på inbjudan. Detta frambringade ju ett leende redan innan jag träffat människorna bakom den. Det var en rolig kväll. Flera nya fina människor, och tillfälle att klaga och reflektera över frankrikelivet. Och vi fick nybakta minilussekatter, pepparkakor, apelsiner och glögg med russin och mandlar. Och varför sitta här och låtsas att vi älskar pepparkakor, när det är degen som är godast, sa Agnes och ställde fram ett fat med små prydligt skurna degbitar. Underbart. Jag var helt varm i hjärtat efteråt. (Och även benen och fötterna var varma, för métron jag tog hem, hade värmen i sätena på. Vilket perfekt avslut på en perfekt dag!) Nu börjar den sanna julkänslan komma smygande.
En av grejorna vi kom fram till under lussefikat var det här med att ta för sej och vara mer knasig än man varit tidigare. För sedan jag flyttade hit har min blygselnivå sänkts. Vilket har varit helt klart nödvändigt. Om jag skulle skämmas över samma saker som jag skämdes över då jag bodde i Sverige, ja då skulle jag ju gå runt och skämmas konstant! För fyra av fem situationer resulterar i totalt fiasko:
Jag måste säga ett ord ungefär fem gånger innan jag fått kläm på dess rätta uttal.
Mitt ordförråd är typ friktionsfritt; det tar i snitt fem "hur-säger-man-... ?"-gånger innan ett ord fastnat och nötts in.
Jag skäms heller inte längre då jag svarar på en fråga jag tror att jag förstått och efteråt inser att jag svarat på något helt annat.
Sedan har jag ju tydligen börjat gå blinddates utan att blinka. Hittar människor via internet, tar kontakt och träffas. "Hej-jag-bor-också-i-Paris,-ska-vi-träffas?" Aldrig skulle jag väl tidigare ha gjort så. "HEJ-jag-bor-också-i-Härnösand,-vill du ses?". För jag menar, vad skulle andra tänka? Nej vet ni vad. Vill man komma någonvart i livet så får man ligga i. Sluta vara lite sådär nordenboiskt tillbakadragen. Man bara orkar ju inte gå runt och hela tiden fundera över om man framstår som galen eller inte. Fast jag antar att det inte är så mycket att fundera över. Jag är galen.
Fast lika glad för det e jag, men gladast e nog reven.
Bisou,
Mirjam
Miriam trilskades med att smygfota en man i metron. Skitpinsamt tyckte jag. Fast nu när jag tittar tillbaka på fotot så förstår jag ju varför hon utsatte oss för - vad jag inbillade mej i alla fall - allas blickar. En mycket stilig herre, må jag säga!
Vi hade såklart med oss baguetter och ostar
... som avnjöts med den här utsikten.
